1 O själ, du som ängslig och tvekande går,
För dömd af Guds heliga lag,
Se nu, nu är Herrens behag liga är,
Se nu, nu är frälsningens dag!
hvi tvekar, hvi undrar, hvi dröjer du än
Att skynda, lik tröttade dufvan, igen
Till din Jesus?

2 Din synd är förlåten och skulden betäckt,
Och Gud är försonad med dig;
Hans heliga vrede i blodet är släckt,
Och nu, nu förbarmar han sig.
Ty blodet, ack blodet, det gäller dock mer
Än alla de synder du kuanner och ser
Under smärta.

3 Ja, vore de flere än sanden i haf,
Så säger guds heliga ord,
Att Jesus dem alla dock planade af,
När han blef till synd för oss gjord;
Och vet, att hvad en gång han tagit på sig,
Det kastar han aldrig tillbaka på dig –
Det är borta!

4 Se detta, ja detta, o själ, får du tro,
Hur än du har tvekat förut;
Ty skall väl en syndare nånsin få ro,
Det blir på den vägen till till slut.
Så arm och eländig och syndig du är,
Så kall och så död du ock känner dig här –
Tro blott nåden!

5 Men aldrig du söke att fästa din tro
Vid något, som först skulle ske
Inom dig och af dig och slutligt ge ro,
När allt blefve färdigt _ nej se,
En säkrare grund har dig Jesus beredt,
Ty det du får tro är dock verkligen skedt –
Hör blott ordet!

6 Men sök ej att lägga det ringaste till
Den grunden, som redan är lagd,
Ty, om efter lag du rättfärdigas vill,
Är domen re'n öfver dig sagd.
Ty den, hvilken "umgår med lagbud" och verk,
Så står skrifvet!

7 Förtappad i dig, ja förlorad i grund,
Men också upprättad – hur stort!
I kraft af det eviga, dyra förbund,
Som Fadren med Sonen har gjort,
Du har blott helt enkelt att taga emot
Den gåfva, som redan är lagd för din fot –
O, så tag den!

8 Ja, tag den och prisa din Frälsare kär
För sådan osägelig nåd,
Och bed, att hand själf måtte lära dig här
Att fatta hans salighets råd.
Och börjar du något att häraf förstå,
Nog skall du väl också en fröjdedag få
Hos din Jesus!